Tisdag 19/1-10 - Jag hade svaga "mensvärkar" under dagen, som startade någon gång på förmiddagen. Låg i soffan och vilade den mesta tiden under dagen. Fram mot eftermiddagen började jag piggna till, och diska och gjorde vardagliga saker. Vi åt middag runt 19:00-tiden, som bestod av spagethi & köttfärsås. Jag började känna värkarna lite mer då, men de gjorde inte ont utan var bara obehagliga. Så i princip var allting lugnt hela kvällen. Jag och André gick och lade oss i sängen runt 23:30 och tittade på film "Hans & Hennes". Värkarna började bli mer intensiva och tätare. Under vissa värkar var jag tvungen att resa mig upp ur sängen, då kändes de mindre. André började bli orolig, och ville att jag skulle klocka väkarna. Jag tyckte inteatt det behövdes göra riktigt än, men gjorde det efter ett tag i alla fall. 4 minuter, 4 minuter, 6 minuter.. "Nej, de är inte regelbundna", sade jag och slutade då att klocka de. André tyckte sedan att värkarna kom allt oftare, så han badmig säga till när värken startade och slutade. "Det är 3,5 minuters mellanrum nu, Filippa. Det kanske är bäst att ringa till förlossningen nu!" Men nej, det tyckte jag inte, så nu visade jag inte att jag hade en värk för André, för inte tyckte jag det var dags att ringa till de, skulle ju bli så besviken om det inte skulle ske något och bli hemskickad igen.
När klockan var ungefär 23:50 började jag gråta, för då gjorde värkarna så ont. André gav mig då telefonen, och ja då ringde jag. Barnmorskan som svarade sade bara att jag skulle ta två värktabletter och lägga mig i badet en stund, sedan kunde jag ringa igen om det skulle bli värre.. André gick och satte på vattnet i badkaret åt mig. Jag hoppade till slut i och försökte sätta mig, men nej det gick inte! Det gjorde nu så fruktansvärt ont, jag kunde bara sitta på knä! Min tanke var nu att jag inte vill mer, jag klarar inte mer. Jag frågade André vad vi har gett oss in på! Nu satt jag i badkaret och vrålskrek så fort en värk kom! André ringde då till förlossningen och sade att nu är det nog dags att vi kommer in. När han såg hur ont jag hade, att jag knappt kunde röra mig ringde han ambulansen som var tvunga att hämta oss! Innan de kom upp, tänkte jag att jag måste ju kissa innan jag kommer till förlossningen. Så jag satte mig på toaletten och försökte kissa, men så kved jag till André att jag kände att det kunde komma ut något annat, det kändes som att barnet kunde komma om jag kissa, och det tryckte på både fram och bak nu.
Ambulansen var hos oss ca. 00:40. Vi var inne på förlossningen 00:55, då hade jag kommit till rätta i förlossningssängen. En undersköterska var inne i rummet och tog CTG. Vattnet gick nu klockan 01:10, då kom det in en barnmorska till oss. Jag sade till att jag behövde krysta nu, och det tyckte hon var en bra idé. För jag var redan öppen 10 cm. :O Jag krystade, det blev nog 4 krysningar skulle jag tro, sedan var äntligen barnet ute, 01:20.
Jag förstod egentligen inte vad som hände, allting gick så fort. Sedan så hade jag en liten skrikande varelse uppe på mitt bröst. Nu var allting äntligen över, trodde jag. Men nej, nu skulle de sy och ha sig, som tog längre tid än förlossningen. Men när allting äntligen var över, gud vilken lättnad.
Det var ganska ovanligt att en förstföderska föder så otroligt fort som jag gjorde. Men jag ska säga, att jag är himla glad att det gjick så fort, jag hade då aldrig stått ut i flera timmar som är vanligt. :( <3

Hon vägde 4350 gram och 52 cm, (: en liten bamsing. :P <3

Nu är Chanel här, efter all smärta, som man fortfarande har.. Men det gr över, men det var värt, för här har man världens underbaraste bebis. <3 Som ska älskas i all evighet. <3 Och det är inte alls svårt med det! Hon är det bästa som har hänt.

Dagen efter förlossningen, ja på torsdagen fick jag åka till Kristianstads sjukhus med Chanel. Hon fick en skena över kroppen, för de hade märkt ett bäckenbottsfraktur? Det var antagligen för trångt i magen på mig, så hon kunde inte träna benen tillräckligt. Det är inte alls farligt. Ja allt annat är friskt och bra med henne. Vilket jag är så otroligt glad över. <3

Tisdag 19/1-10 - Jag hade svaga "mensvärkar" under dagen, som startade någon gång på förmiddagen. Låg i soffan och vilade den mesta tiden under dagen. Fram mot eftermiddagen började jag piggna till, och diska och gjorde vardagliga saker. Vi åt middag runt 19:00-tiden, som bestod av spagethi & köttfärsås. Jag började känna värkarna lite mer då, men de gjorde inte ont utan var bara obehagliga. Så i princip var allting lugnt hela kvällen. Jag och André gick och lade oss i sängen runt 23:30 och tittade på film "Hans & Hennes". Värkarna började bli mer intensiva och tätare. Under vissa värkar var jag tvungen att resa mig upp ur sängen, då kändes de mindre. André började bli orolig, och ville att jag skulle klocka väkarna. Jag tyckte inteatt det behövdes göra riktigt än, men gjorde det efter ett tag i alla fall. 4 minuter, 4 minuter, 6 minuter.. "Nej, de är inte regelbundna", sade jag och slutade då att klocka de. André tyckte sedan att värkarna kom allt oftare, så han badmig säga till när värken startade och slutade. "Det är 3,5 minuters mellanrum nu, Filippa. Det kanske är bäst att ringa till förlossningen nu!" Men nej, det tyckte jag inte, så nu visade jag inte att jag hade en värk för André, för inte tyckte jag det var dags att ringa till de, skulle ju bli så besviken om det inte skulle ske något och bli hemskickad igen.
När klockan var ungefär 23:50 började jag gråta, för då gjorde värkarna så ont. André gav mig då telefonen, och ja då ringde jag. Barnmorskan som svarade sade bara att jag skulle ta två värktabletter och lägga mig i badet en stund, sedan kunde jag ringa igen om det skulle bli värre.. André gick och satte på vattnet i badkaret åt mig. Jag hoppade till slut i och försökte sätta mig, men nej det gick inte! Det gjorde nu så fruktansvärt ont, jag kunde bara sitta på knä! Min tanke var nu att jag inte vill mer, jag klarar inte mer. Jag frågade André vad vi har gett oss in på! Nu satt jag i badkaret och vrålskrek så fort en värk kom! André ringde då till förlossningen och sade att nu är det nog dags att vi kommer in. När han såg hur ont jag hade, att jag knappt kunde röra mig ringde han ambulansen som var tvunga att hämta oss! Innan de kom upp, tänkte jag att jag måste ju kissa innan jag kommer till förlossningen. Så jag satte mig på toaletten och försökte kissa, men så kved jag till André att jag kände att det kunde komma ut något annat, det kändes som att barnet kunde komma om jag kissa, och det tryckte på både fram och bak nu.
Ambulansen var hos oss ca. 00:40. Vi var inne på förlossningen 00:55, då hade jag kommit till rätta i förlossningssängen. En undersköterska var inne i rummet och tog CTG. Vattnet gick nu klockan 01:10, då kom det in en barnmorska till oss. Jag sade till att jag behövde krysta nu, och det tyckte hon var en bra idé. För jag var redan öppen 10 cm. :O Jag krystade, det blev nog 4 krysningar skulle jag tro, sedan var äntligen barnet ute, 01:20.
Jag förstod egentligen inte vad som hände, allting gick så fort. Sedan så hade jag en liten skrikande varelse uppe på mitt bröst. Nu var allting äntligen över, trodde jag. Men nej, nu skulle de sy och ha sig, som tog längre tid än förlossningen. Men när allting äntligen var över, gud vilken lättnad.
Det var ganska ovanligt att en förstföderska föder så otroligt fort som jag gjorde. Men jag ska säga, att jag är himla glad att det gjick så fort, jag hade då aldrig stått ut i flera timmar som är vanligt. :( <3

Hon vägde 4350 gram och 52 cm, (: en liten bamsing. :P <3

Nu är Chanel här, efter all smärta, som man fortfarande har.. Men det gr över, men det var värt, för här har man världens underbaraste bebis. <3 Som ska älskas i all evighet. <3 Och det är inte alls svårt med det! Hon är det bästa som har hänt.

Dagen efter förlossningen, ja på torsdagen fick jag åka till Kristianstads sjukhus med Chanel. Hon fick en skena över kroppen, för de hade märkt ett bäckenbottsfraktur? Det var antagligen för trångt i magen på mig, så hon kunde inte träna benen tillräckligt. Det är inte alls farligt. Ja allt annat är friskt och bra med henne. Vilket jag är så otroligt glad över. <3